Johannes Döparen och Betlehemskyrkan

I tisdags hade vi vårt andra bibelstudium över Johannesevangeliet. I texten berättas det att präster och leviter från Jerusalem och möter upp Johannes Döparen för att fråga om vem han är. Den bilden fick mig att reflektera över det de olika ämbetena och kallelserna från Gud i det gamla förbundet.

Prästerna och leviterna var kallade av Gud att vara tjänare i templet, att leda folket i deras gudstjänster och deras organiserade tillbedjan av Herren. Detta var något Gud ville, något som Han instiftat för folkets bästa. Samtidigt var den tjänsten och den delen av Israels andliga liv inte tillräcklig. Gud sände också profeter, sådana som Johannes. Profternas uppgift var att förkunna Guds ord, kalla till omvändelse, utmana folket att leva i en verklig omvändelse så att inte de av Gud instiftade ritualerna blev döda ritualer utan tro och överlåtelse. Vid ett par tillfällen förkunnar Gud genom profeterna mot den institutionaliserade religion som Gud själv instiftat.

”Jag är mätt på brännoffer”, ”Bär inte längre fram meningslösa matoffer”, ”Tvätta er och gör er rena”, ”Lär er att göra det som är gott, sök det rätta” Jesaja 1

Profeterna vill väcka folket till en verklig, levande tro som förvandlar hela livet.

”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader!” säger Johannes döparen till folket i Lukasevangeliet 3:8. ”Det räcker inte att ni officiellt tillhör folket, var och en måste också personligen omvända sig och göra det som är gott, söka det rätta”

Jag tycker mig se en parallell mellan hur Gud kallar till väckelse genom profeter i det gamla förbundet och hur Gud kallar till väckelse i det nya förbundet som vi lever i nu, med Kyrkan som Guds folk.

Genom Kyrkans historia har Gud kallat människor att vara hans redskap för att väcka människors hjärtan, för att levandegöra de former och ritualer som han själv har gett sin församling. I den tidiga kyrkan var det bland annat munkar och nunnor i kloster som fungerade på detta sättet. Gud lät med sin Ande människor söka efter en djupare andlighet, en större närhet till honom själv, ett radikalare kristet liv. Klosterrörelsen berikade sedan kyrkan med sitt andliga liv och sin teologiska reflektion.

I Sverige ser vi hur 1800-talets väckelse som ELM som rörelse kommer ur bär samma kännetecken av en längtan efter fördjupning på alla plan. En betoning på den personliga omvändelsen och en sökan efter en djupare kunskap om Herren, en vilja att levandegöra de som man uppfattade som ritualiserat och dött. Väckelserörelsen var i princip inomkyrklig fram till dess att dopfrågan blev brännande och vissa delar av väckelsefolket underkände statskyrkans barndop. Så splittrades väckelserörelsen i en lågkyrlig luthersk del och en frikyrklig baptistisk del. Något förenklat.

I den protestantiska delen av kyrkan har ofta väckelserörelser brutit sig loss från sitt historiska och kyrkliga sammanhang och med tiden blivit egna samfund. Detta är djupt olyckligt. Det har skapat en fragmentisering av kyrkan och många gånger har det lett till att den fördjupning av tron som var kraften och meningen i väckelsen istället blivit till ett förtunnande och förytligande av tron, då kyrkan kapats från sina historiska rötter. I den romerskkatolska kyrkan har man lyckas behålla skolbildningar, ordnar, väckelserörelser etc. inom kyrkan. Här ser vi en skillnad.

Jag tror inte att väckelse är en tillräcklig grund för att bygga kyrka på. I sammanhang som i grund och botten är väckelserörelser som brutit sig loss och byggt eget, tror jag att det ofta finns antikyrkliga drag med i själva DNA:t. Man talar om tron på ett allt för individualistiskt sätt, exempelvis. Man misstänkliggör den heliga allmänneliga kyrka som är en del av. Man föraktar sakramenten eftersom man uppfattar det vara döda ritualer trots att de faktiskt är Guds goda gåvor till sin kyrka.

Poängen jag försöker få fram är att båda sakerna behövs. Det behövs en allmän, officiell kyrka som har sina ordnade former och som är en institution i sig själv. Och samtidigt behövs det väckelse i enskilda människors hjärtan och i väckelse i rörelser som med profetisk röst driver på för ett levandegörande av tron. Kapar man bort en av sakerna hamnar man snett. Väckelserörelsens kraft behöver kanaliseras in i kyrkan som har sin fasthet, sin katolicistet, sina ämbeten, sina ritualer och sin tradition. Då blir den profetiska rösten och kraften till välsignelse för Guds folk.

Frågan blir då, utifrån denna reflektion som har sin början i Johanens döparen, vad är Betlehemskyrkan? Vad är vår uppgift och vår identitet?

Det enkla svaret är att vi är en missionsförening i ELM som är exakt vad namnet säger, en Evangelisk-Luthersk missionsrörels. Det lite mer komplicerade svaret är att vi i ett par års tid har aktivt arbetat för att bygga Kyrka i Malmö. Vi vill vara ett levande andligt hem där man får allt man behöver för sitt andliga liv. Vi vill vara en kristen gemenskap där man som medlem får ta emot evangeliet om Guds fria nåd. Vi vill vara en kyrka som formar till Kristuslikhet. Kan man då göra allt detta om man i grund och botten är en väckelserörelse inom ett större sammanhang? Är det inte att ta på sig uppgifter som inte ska ligga på en? Leder det inte till splittring och finns det inte en risk att det i förlängningen kommer att leda till en tunn, ahistorisk och antikyrlig teologi? Detta är väldigt vikta frågor.

För Betlehemskyrkan är det otroligt viktigt att vi värnar vår inomkyrklighet. Även om vi i praktiken fungerar som en församling så måste vi alltid ha det större sammanhanget för ögonen. Gud ville inte bygga en andlighet enbart på profetens kallelse till omvändelse i det gamla förbundet. Ritualerna, ämbetena, ordningarna, festhögtiderna etc. var viktiga delar av det andliga livet.

Betlehemskyrkan behövs. Därför bygger vi en andlig gemenskap som ger våra medlemmar allt de behöver för sitt kristna liv, samtidigt som vi står fasta i den identitet vi har historiskt som en lågkyrklig, inomkyrklig rörelse. Vi stor vikt vid ordet, förkunnelsen och läsandet, vi betonar det allmäna prästadömmet och  den personliga omvändelsen. Men vi låser inte in oss i vårt eget lilla hörn och glömmer vår plats i det större sammanhanget. Den profetiska röst som vi kan representera behöver ett större sammanhang. Och vi är inte tillräckliga i oss själva utan behöver vår större kyrka.